lyckis

I kväll är en sån där kväll när jag känner mig SÅ jäkla ensam! Visst, jag har min familj och mina vänner men jag fullkomligen hatar att vara singel. Och inte nog med det, vilket kunde vara gott nog, jag håller ju även på med "projektet" att försöka bli gravid via insemination. Jag har ju liksom inte tid att gå här och vänta längre på mister right. Känner hur tiden flåsar mig i nacken hur fort jag än springer. Varför ska livet vara så svårt och jobbigt för?

 

Såna här kvällar när det river inombords blir jag så avundsjuk och bitter på alla lyckliga jäklar som går där ute och njuter av livet. Just nu klarar jag t.ex. inte ens av att glädjas åt de som är nykära eller väntar barn. Säger knappt grattis utan blir bara tyst och får knyta handen hårt i fickan. Får verkligen bita mig i tungan för att inte säga något sarkastiskt.

 

Hur kunde det bli så här? Var ju liksom inte så man trodde att livet skulle bli. Är så himla less på det just nu och avskyr alla lyckliga jävlar!