lyckis

Har precis sett en dokumentär på tv om Estonia då det är hela 20 år sedan hon sjönk. Direkt poppar känslan upp av hur det var när det hände. På den tiden jobbade jag till sjöss och natten innan olyckan så hade vi åkt från Ryssland till Sverige, dvs exakt samma rutt. Och alltför många gånger har jag tänkt att det var otur att inte vi var där när det hände. För lastfartyget jag jobbade på var så mycket lägre och vi hade antagligen kunnat rädda väldigt många då de i princip hade spolats upp direkt på däck.

En annan tanke som jag haft är att jag undrar hur länge de som låg instängda i hytterna överlevde. Jag menar, klarade de sig ända tills dess att hon slog i botten eller dog de innan? Sånt här kan fortfarande 20 år senare mana fram ångest hos mig.

 

Då hade jag inställningen att jag tyckte det var ett bra beslut av regeringen att inte bärga kropparna. Jag tyckte att havet var en fin gravplats och att man som anhörig kanske mådde bäst av att inte se de sargade kropparna. Nu tycker jag dock att det kanske inte var ett fullt så bra beslut. Jag förstår mer de anhöriga och att de vill ha en kropp att sörja.

 

Av någon konstig anledning berörde den är olyckan mig mer än vad Tsunamin gjorde. Just Estoniaolyckan framkallade, och gör så fortfarande, så mycket tankar och ångest. Lider verkligen med de anhöriga men även med de överlevande som måste dras med sina minnen.