lyckis

Tänk; under en och samma vecka har jag helt plötsligt fått kontakt med två tidigare väldigt nära vänner. Den ena är kompisen som jag "gjorde slut" med i höstas efter det att jag hade blivit så himla besviken på honom vid ett par tillfällen. Helt plötsligt kontaktade han mig via Facebook och sa grattis och undrade hur det hade gått med allt med sonen. Känns som om vi kommer att treva och känna lite på varandra först om och innan vi hörs igen. Men det är i alla fall en början.

Den andra är en tjej som jag umgicks jättemycket med för drygt tio år sedan. Sedan skaffade hon barn med en som hon snabbt separerade ifrån och drog igång världens vårdnadstvistshärva med. Och då jag inte tyckte att hon gjorde rätt alla gånger under utredningarna så drog jag mig undan allt mer. För ett par dagar sedan träffade jag hennes mamma i affären och kände då att det kunde vara kul att kontakta kompisen igen. Men jag vete 17. De håller fortfarande på med vårdnadstvisten 8 år senare och ska nu upp i domstol IGEN. Tycker nästan det är lite obehagligt med hela den där soppan. Känns som att de bägge två bara ser till sina egna behov och inte till barnets bästa. Hur som helst så har jag fikat med henne i dag och det var trots allt kul att ses igen. Kanske kan vi träffas för någon promenad eller så ibland men jag tror inte att jag kommer orka mentalt att bli för involverad i hennes familjesituation.

 

Känner att jag måste försöka öppna upp för att få in fler nya (eller få tillbaka) vänner. För som det är just nu så umgås jag kanske lite för mycket med mina föräldrar. Och då jag inte riktigt är van vid att träffa dem SÅ mycket så börjar jag bli mer och mer irriterad på dem. Inte så att de gör något särskilt för att jag ska bli det utan mer att de kanske inte riktigt ger mig den sociala stimulans som jag behöver. Men nu försöker jag ju i alla fall att träffa andra mammor via föräldragrupperna jag är med i samt öppna förskolan. Skam den som ger sig!