lyckis

Ibland undrar jag hur så kallade vuxna människor är funtade... De väljer att skaffa barn med någon som de förhoppningsvis har känslor för och som de anser vara en bra person och förälder (annars skulle de ju inte skaffa barn tillsammans). Tiden går och de går skilda vägar. Och där börjar problemen. För barnet hamnar helt plötsligt i mitten av en maktkamp som båda parter vill vinna. Ibland befogat för barnets bästa men säkert ännu oftare för de vuxnas skull och för att hämnas på den andra parten.

 

Just nu har jag två stycken i min bekantskapskrets som håller på och tvistar i domstolar fram och tillbaka. Den ena har hållt på i tio år och den andra i tretton. Tror de verkligen att barnen mår bra av de här tvisterna? Ett barn ska väl, i normalfallet, ha rätt till både sin mamma OCH sin pappa utan en massa tjafs? Kanske måste föräldrarna rannsaka sig själva och se till vad barnet mår bäst av? Och det mår säkert inte det minsta bra av att se och höra sina föräldrar bråka. För jag tror att barn är smartare och mer med i matchen och förstår mer än vi tror.

De här i min bekantskapskrets som tvistar har jag god lust att ruska om och skälla ut. Och dessutom kan man inte skylla allt det onda på den andra parten, är ju aldrig ens fel att två träter.