Nu har svaret kommit

Ja, jag veeet att jag är tråkig som bara skriver om min trötthet och om min son. Men just nu är det bara de två sakerna som upptar den största tiden. :-(
Har nu fått svar på sömnutredningen som jag gjorde för ett par veckor sedan och den visade att jag har andningsuppehåll när jag sover. Det gör ju att man "vaknar" till väldigt många gånger per natt och vid varje gång får man syrebrist. Så nu ska jag få remiss för att gå och få en sån där s.k. snarkskena att sova med. Den ska tydligen göra att man får ett litet underbett som gör att luftrören öppnar upp sig. Ja, ja. Undrar just hur det ska gå att sova med en sån. Kommer ju aldrig mer vilja sova med någon åtminstone!
 
Bild från resmed.com

Kalas nr 2 och omgång 2 av ev IVF

I lördags var det dags för kalas nr två för Lilleman. Vi hade middag för den närmaste familjen så vi var "bara" tio personer då. Hade Sangria och spanskt plock till kombinerad fördrink/förrätt. Sen blev det en väldans mustig (och GOD) köttgryta med ugnsrostad potatis till varmrätt för att därefter runda av med en kladdkaka innehållandes kolakräm och Center.
Även om Lilleman var hos min mamma hela lördagen så att jag kunde fixa och jag hade ganska enkel mat så är man ju helt slut efteråt när man haft gäster. Men det var det värt, var jättetrevligt!
 
Idag har jag varit och tagit en hel del prover för att se om det ens finns en chans att kunna bli gravid igen. Är ju liksom inte säkert att jag har så många ägg kvar då man ju bara föds med ett visst antal. Och sen måste man ju räkna med att en viss procent håller alldeles för dålig kvalitet i min ålder. Så det gäller ju att man ligger på en ganska bra nivå redan från början.
Känner mig dock inte så speciellt oroad. Det är ju liksom inte hela världen om det nu skulle visa sig att jag blir avrådd pga låg äggnivå. För hur det än är så har jag ju redan min älskade lilla son och är egentligen helt nöjd med det. Mer det att det skulle vara kul att ge honom ett syskon. Tänker lite som så att om proverna är dåliga så är det en mening med det och jag kommer inte att hålla på och laborera med hormoner för att bli gravid igen till varje pris. Och jag förblir hellre icke-gravid än blir gravid och får missfall eller att barnet har en hjärnskada/är svårt sjukt. Riktigt så stark som singel är jag inte så att jag tror att jag skulle greja en sån situation utan att klappa ihop. Men nu ska vi väl kanske ändå hålla tummarna va?
 
 
 

No sleep

Skulle ju som sagt var sova med apparatur/mätutrustning igår natt för att se hur jag sover. Nu får man väl kanske säga att just natten som gick absolut inte var representativ. För det första var det ju otroligt svårt att glömma bort plastslangen i näsan och syremätaren på fingret. För det andra så fick ju Lilleman, av någon outgrundlig anledning, för sig att vara vaken drygt en timme vid tre-tiden. Han som alltid sover hela nätterna igenom gjorde ett undantag bara för att det var lite viktigt att jag fick sova normalt.
Inte nog med att sömnen blev lite fattig, vi var ju även tvungna att gå upp tidigt för att åka in till stan och lämna tillbaka mätutrustningen. Så gissa om jag har varit ett vrak idag efter typ fem timmars sömn. Fast även Lilleman har varit riktigt trött och gnällig.
 
I morgon är det dags att hålla kalas för Lilleman igen. Den här gången är det familjens tur att gratta honom. Som tur var hade jag redan innan i natt bestämt mig att köra det hela så enkelt som möjligt. Så nu har jag precis gjort en enorm köttgryta som ska serveras med ugnsrostad potatis och sallad. Det blir ingen förrätt utan Sangria och spanska tilltugg. Blir inte heller någon tårta utan jag ska bara en kladdkaka som ska innehålla Center och karamelliserad mjölk. Nu är det väl i och för sig inte matlagningen som känns mest jobbigt utan allt runtomkring med plockande och sånt. Men det ska bli kul, det brukar det bli när man väl är klar med allt.
 
Bildresultat för vrak trött

Dags för sömnutredning

Inte ens järnsprutan jag fick i början av december hjälpte mot min allt jobbigare trötthet. Den tilltar mer och mer och nu känns det som att livskvalitén börjar bli lidande. Allra jobbigast är att jag blir ledsen över att jag inte riktigt orkar leka med Lilleman och hjälpa honom att utvecklas.
Har senaste månaderna tagit X antal blodprover och ökat på intag av B-vitamin, järn samt att jag äter dubbel dos av D-vitamin. Tror att de har tagit prover på i princip allt som går att ta prover på utan att hitta något. Så nu ska jag sova med en hel del utrustning på mig i natt för att se mitt sömnmönster, om jag snarkar eller har andningsuppehåll.
 
Vill ju så gärna bli mitt vanliga pigga och aktiva jag igen. Är less på att känna mig konstant trött och orkeslös! Undrar dock hur det ska gå att sova med en massa grejer fastsatta på kroppen. Wish me luck! :-)
 

Seat Ibiza=sämsta skitbilen ever!!!

Vad ni än gör; köp ALDRIG en Seat Ibiza! En riktig jäkla skitbil som går sönder stup i kvarten vilket resulterar i dyra reparationer. Vet inte hur många tusenlappar jag har lagt ner på reparationer under de här dryga fem åren. Det är bra många fler än vad bilen kostade i alla fall. Och då ska tilläggas att den var relativt ny när jag köpte den.
Idag har jag precis hämtat ut bilen då låset helt plötsligt slutade att fungera. Så ny låskista och wire plus lite till. 3183:-!!! Det här var det sista lite större jag kostade på bilen. Nästa gång blir det skroten och jag får vara utan bil då jag inte har råd att köpa en ny. :-(
Nej, lyd ett gott råd och lägg era pengar på ett annat märke än Seat när ni ska köpa bil...
 
#seat #seatibiza #skitbil

Hipp, hipp hurra

Åh, vad hände med det här första året med Lilleman? Var har det tagit vägen? Och huuur i hela friden kunde han bli så stor? Han är ju liksom ingen bebis längre. :-(
Tänk för ett år sedan; då låg vi där på BB och hade nästan precis börjat lära känna varandra. Och vad trötta vi var! Tror att vi sov/slumrade i princip hela första dygnet.
 
Tänk att en liten person kan ge så mycket lycka! Och nu börjar hans personlighet komma fram mer och mer. Det märks att vi två umgås mycket då man ser att han redan nu har börjat ta efter vissa av mina beteenden. Som det där med att vara en betraktare i nya folksamlingar och att ha lite svårt att komma till ro i kroppen när det är dags att sova. Men i övrigt är han en glad liten kille som charmar tanterna nere på ICA och ofta visar sina skrattgropar.
 
Den här dagen har dock inte firats så speciellt mycket. Världens sämsta mamma, dvs jag, hade till och med helt glömt bort att köpa present till honom.:-) Vi "firade" genom att gå och hälsa på på hans blivande dagis. Kändes bra med fröknar, att han kommer att gå på samma avdelning hela tiden (1 till 5-åringar gick tillsammans), att de hade en kreativ inriktning samt samarbete med Skogsmulle/Frilufsfrämjandet. Det enda som jag tyckte lät lite konstigt var att de bara var 3 fröknar på 22 barn. Tycker det låter väldigt lite. Men det kanske funkar om de större barnen får klara sig en del själva.
Vi hann även med ett besök på öppna förskolan för att träffa kompisarna och sen en fika med min pappa. Gissa om vi är helt slut bägge två nu efter kalas igår och sen en aktiv dag i dag. Så nu ska här sovas!
 
 

Första kalaset

Dagens stora begivenhet var att ha Lillemans första kalas här i livet. Han fyller ju ett år i morgon (eller rättare sagt om två timmar) så idag hade vi fem av hans kompisar här hemma på fika. Herregud säger jag bara! Såg ut som att det hade varit rena rama sjöslaget efteråt när de gick hem. Men barnen verkade i alla fall ha det kul när de kröp omkring och det är ju huvudsaken. Dock måste jag säga att jag blir lite förvånad över hur vissa föräldrar beter sig. När jag går bort försöker jag att hålla ordning på oss och plocka/torka upp. Men ett par av föräldrarna idag verkade fullkomligt strunta i att barnen smetade banan på bordet och golvet. Verkligen jättekonstigt!
 
Tänk; för precis ett år sedan vid den här tiden låg jag där på förlossningen och det var som allra värst. Kommer ihåg att jag skrek att jag ville att de skulle klippa upp och att jag ville åka hem. Logiska tankegångar va? :-)
 

 

Årets första "kultur"

Igår kväll var det dags för årets första (och kanske enda?) kulturevenemang: "Fantomen på Operan". Konstigt nog gick den på Cirkus men det är en parantes i sammanhanget. :-) Hade gett det i födelsedagspresent till mamma redan i somras så det har varit en lång väntan.
Jag måste väl säga att det kanske inte riktigt var min "kopp med thé". Lite väl mycket operamusik för min smak, speciellt i första akten. Men sen i andra blev det lite mer action på både musik och handling. Dock måste jag säga att det var helt fantastiska sceneffekter de hade fått till. De blev jag helt förstummad av och de gjorde i princip hela min upplevelse. Och jag kan inte ens säga att jag saknade Peter Jöback, som inte spelade igår, heller vidare mycket. För det första gjorde hans stand-in ett jättebra jobb rent sångmässigt och för det andra tror jag faktiskt att han var en bättre skådespelare än Jöback.
Den var helt klart sevärd men jag tror nog att jag väljer att lägga mina pengar på att se något annat än att se den igen.
 
Bild från thephantomoftheopera.com

En vecka in på 2017

Tänk, det har redan gått en vecka sedan nyår och jag har fortfarande inte samlat ihop tankarna efter förra året och det året som komma skall.
 
Om vi börjar med att sammanfatta 2016 kan jag göra det i ett ord: LYCKA! Allt annat småkrafs som hände bleknar i jämförelse med den stora lyckan att min älskade son föddes. Det är tveklöst det absolut bästa som har hänt i mitt liv! Trodde inte att man kunde känna så mycket kärlek för en annan person. Och allt har ju avlöpt ganska smärtfritt med honom. Han sover och äter som han ska och är väldigt glad, lugn och lätt att ha att göra med. Vad har jag egentligen gjort för att förtjäna en sån enkel bebis? :-) Visst, ibland kan jag bli sjukt trött på honom men å andra sidan kanske det inte är så himla konstigt då vi ju faktiskt tillbringar 24/7 med varandra.
Småkrafset som kanske kan glömmas bort så snart som möjligt är väl hela grejen med att jag bröt armen och vad det innebar med att bo hemma hos pappa och all smärta. Sen har jag väl till och från varit väldigt frustrerad över att jag känner att jag inte har en sån stor vänskapskrets kvar och ovanpå det känner mig instängd här utanför stan. Men den biten känns åtminstone bättre och bättre, man kan ju inte jämföra livet nu med hur det var tidigare när jag bodde ensam ganska centralt.
 
Av 2017 vet jag inte riktigt ännu vad jag ska förvänta mig. Jag vet redan nu om ett par saker som är i pipeline. Först ska jag iväg om två veckor och se om det överhuvud taget är möjligt rent hormonellt att sätta igång med ytterligare en IVF-behandling. Jag veeet om att jag har klagat över att jag är trött osv men samtidigt så har jag känt mer och mer att jag inte vill att sonen ska bli ensam. Och får jag bara ordning på tröttheten så har jag orken och energin. Dessutom var ju graviditeten och det här året med sonen det bästa jag varit med om, har ju aldrig varit så här harmonisk i hela mitt vuxna liv. Så jag ska ta en del prover och om det ser bra ut så kommer jag att sätta igång omgående med det "projektet".
Andra grejen som är i antågande är ju att jag ska börja jobba igen. Och det ser jag verkligen inte fram emot! Men jag antar att det bara är att bita ihop och stå ut.
 
Jag hoppas i alla fall att 2017 ska fortsätta i samma lyckliga anda som 2016 och att vi får må bra tillsammans.
 
 

Puh, äntligen kan man andas ut

Sådär ja, då var julafton över för i år. Konstig känsla man har varje år så här dags på dygnet. Känns så himla "tomt". Här har man hållit på och fixat och donat inför julafton med klappar, mat och städning (undrar just varför när man inte ska ha någon hemma) i flera veckor och så är allt över på bara några timmar.
Tänker på hur det är i vissa familjer så här på kvällskvisten med sprit inblandat tillsammans med antiklimax av all stress. Säker mycket bråk och hårda ord där ute i stugorna. Tyvärr får man väl säga ur barnens synvinkel...
Vi har i alla fall haft en ganska lugn dag. Var hemma hos brorsan och käkade lunch och sen gick vi hem och kollade Kalle och bara tog det lugnt några timmar. Sen kom mamma hit och vi käkade lite, ytterst lite, och bara umgicks. Så det blev en lugn och skön första julafton för Lilleman.
 
 
 

Något bättre

Idag har livet faktiskt känts något lättare och bättre. Kan det bero på det extra järnet? Eller på att jag träffade en energigivande vän igår? Eller på att jag dubblat dosen B12 som jag också låg lågt med? Eller på att jag återupptagit D-vitamintabletterna? Eller på att det kom lite snö som gjorde att allt helt plötsligt kändes lite ljusare?
 
Hur som helst känns det väldigt skönt och jag hoppas att det är en uppåtgående trend.
 
 

Längtan efter att bli pigg

Snacka om att jag längtar efter känslan att för en gångs skull känna sig någorlunda pigg och energisk. Nästan så att jag saknar ett av de hypomana skoven i min bipoläritet. Då gjorde man ju i alla fall saker i stället för att som nu bara ligga hemma på soffan och knappt orka resa sig upp. Får verkligen superdåligt samvete gentemot sonen som får leka och utforska själv. Är väl egentligen nu som han behöver någon som visar honom världen. Usch, blir ledsen bara jag tänker på det.
Nu var jag i alla fall iväg i tisdags och fick min första järnspruta. Så nu håller jag alla tummar och tår för att det är järnet som spökar och gör att jag blir så orkeslös. Än så länge har jag inte märkt någon skillnad men antar att jag får ge mig lite till tåls.Bildresultat för järnbrist

Fantastiskt julbord

Blev oväntat inbjuden till julbord hos den arbetsgivare där jag jobbar extra på timme. Alltså, på mitt ordinarie jobb får vi inte ens en lussebulle så det här kom verkligen som en positiv överraskning. Så även fast jag inte direkt kände någon så åkte jag dit. Och det ångrar jag inte för en sekund att jag gjorde. Verkligen njöt av att sitta och äta i lugn och ro utan att bli avbruten av Lilleman. Det var nästan så att jag inte ens ville vara social utan bara sitta där i min egna lilla värld (men självklart var det trevligt att prata om vuxna saker). Och det var ännu mer nästan så att jag inte hann med att äta färdigt under sittningens tid.
Efter maten var det dags för bowling. Men den hoppade jag över med tanke på att jag fortfarande håller på att rehabilitera min brutna arm plus att nackspärren inte riktigt har släppt.
 
Så här i efterhand vet jag inte om det var julbordet i sig som var mest fantastiskt eller om det var det att jag fick några timmar helt för mig själv.
 
 
 

Social torsdag

Oj, oj, oj vilken "annorlunda" dag i mitt mammalediga liv. Har inte varit inne i stan på evigheters evighet men idag var det dags! Började med att promenera Götgatan från Skanstull till Medis där vi träffade några gamla kollegor för en lunch. När vi käkat färdigt följde jag med upp på kontoret och var sociala där i närmare ett par timmar. Nästan så att jag har glömt bort hur man gör när man umgås med andra än småbarnsmammor som bara pratar smakportioner och bajs. Så det kändes verkligen befriande att prata lite vuxet.
Från kontoret gick vi via julmarknaden i Gamla Stan via Kungsan till NK:s julskyltning. Det var tydligen jättespännande för Lilleman då han satt och tittade på allt i fönstren med tefat till ögon. Och jag ska väl villigt erkänna att även jag tittade en hel del. Är ju riktigt snyggt gjort!
Vidare till stora Åhléns där jag skulle köpa nya yllemamelucker (ja, jag veeet att det låter tantigt men det är så otroligt skönt att ha under så här på vintern) och sen vidare till Hötorget där jag skulle inhandla Vietnamesiskt kaffe i en av alla de asiatiska affärerna som ligger där. Efter det var vi bägge två helt slut och det var äntligen dags att åka hem. Gissa om Lilleman somnade som en klubbad säl. :-)
 

Inte konstigt alls

Vet inte riktigt om jag ska skratta eller gråta nu när jag har fått svar på blodproverna jag tog i veckan. Eller ja, det kom nog ett par tårar av lättnad faktiskt när jag fick veta. Det är inte jag som har gått och inbillat mig att jag varit så trött. Inte alls faktiskt. Har helt sjukt låga värden av både järn, B12 och Folsyra. Så det är inte konstigt att jag knappt orkar med mig själv längre.
Har inte pratat med läkaren ännu men jag förutsätter att de kommer sätta in något snabbverkande typ injektioner nu. Hoppas det åtminstone så att jag äntligen kan få bli piggare och mig själv igen.
 
 
 

Kvinna mitt i livet som efter att ha börjat blogga har svårt att sluta.
Även om flödet är lite upp och ner förstås...


Follow on Bloglovin


räknare
RSS 2.0/>