lyckis

Åh, vad härligt det var att åka iväg på årsstämma med Hemvärnet i kväll! Skönt att se något annat och träffa andra än "bara" familjen. Självklart hade jag lillkillen med mig och han gjorde succé i sin nya body:

 

Alltså, när jag ser sånt här blir jag heeelt galen och ser rött:

 

Vaknade upp i morse med jätteont i nacken. Är antagligen diskbråcket som har gjort sig påmint igen efter att ha gått och burit lillkillen i antagligen konstiga ställningar i en och en halv månad. Sen sitter/ligger man ju som en kratta när han ammas. Så kanske är det inte så konstigt. Men vanligtvis så vilar jag bort smärtan men hur ska jag göra nu? Ska i alla fall gå och lägga mig med min tens-apparat nu en sväng vilket jag hoppas kan lindra något.

 

Tror ni förresten att nyfödda Oscar vill låna min sons tröja? Även om nu Oscar inte är just kronprins...

 

Äääntligen har jag fått flytta hem igen efter en väldig utdragen renovering av lägenheten. Det blev sammanlagt hela fyra veckors boende hos pappa och på slutet var det bra segt. Så gissa om det var skönt att komma hem igen i lördags till mina egna saker. Visserligen ligger det mesta fortfarande i kartonger men bara känslan av att kunna välja själv vilken kanal på tv:n man vill titta på var helt underbar! Men nu ska jag väl tillägga att det har gått över förväntan att bo hos pappa.

 

Nu börjar jobbet med att packa upp kartongerna. Lite känner jag att jag nästan skulle kunna kasta allt och börja om på nytt. Jag menar; en hel del av sakerna har ju legat nerpackade sedan typ i somras och har jag klarat mig utan dem under så pass lång tid kanske jag faktiskt inte behöver dem.

 

Känner mig supernöjd med tapet- och mattval. Trist bara att hyresvärden var så snål att de inte åtgärdar målningar runt fönster, dörrar, socklar osv. Men det får jag försöka bortse från. Är i alla fall bättre än tidigare.

 

Varför känns det som att jag ligger en dag efter mitt liv hela tiden för? Hinner verkligen inte med någonting alls. Men från och med det att vi flyttar hem igen (äntligen) nästa vecka så ska här skapas rutiner så att det blir någon ordning igen. Behöver jag ens säga hur skööönt det ska bli att flytta hem igen efter att ha bott hos pappa i nästan fyra veckor? Ska bli underbart att bara få välja kanal på tv:n själv...

 

Igår var jag hur som helst ute och gick en riktig långpromenad i det underbara vintervårvädret:

 

Idag är det redan en hel månad sedan lillprinsen föddes. Jag förstår inte riktigt var tiden har tagit vägen samtidigt som det känns som att han alltid har funnits hos mig. Och ju mer tiden går och ju mer vi umgås desto mer älskar jag honom. Helt sjukt hur mycket positiva känslor den där lilla krabaten manar fram hos mig. Känner mig väldigt lyckligt lottad att det var just han som kom in i mitt liv. :-)

 

Igår var det återigen dags för "den där dagen" på året som känns lite småjobbig för en annan som är singel. Visserligen så är jag ju inte helt ensam i år då jag ju har min käre lille son men det skulle i alla fall kännas kul att i alla fall EN gång i livet få fira alla hjärtans dag med någon man håller kär och har ett tryggt kärleksförhållande med. Men, men. Jag antar att det är ödets lott att jag ska vara singel i mitt liv. Och jag ska inte klaga nu när jag inte är ensam längre. Dessutom är jag frisk och har min familj och mina vänner. Och det är verkligen inte fy skam!

Dock undrar jag lite: hur 17 gör ni som lyckas träffa någon och få ett förhållande att vara? Vad är det hemliga knepet?

 

Blev i alla fall en rosa hjärtbakelse igår dagen till ära tillsammans med mamsen:

 

Flyttade hemifrån förra helgen då de började renovera min lägenhet i måndags. Så nu bor jag och lillkillen hos min pappa. Det går väl ok men nog längtar jag hem till min egen lya och mina saker. Och kanske framför allt till att få vara ensam och slippa känna mig som inneboende. 

Dessvärre har hantverkarna strulat till det i sina kalendrar så de blir inte klara förrän om nästan tre veckor! Och då lägenheten ser ut som ett slagfält och är full med slipdamm får jag vackert bita ihop och bo kvar här så länge. Känns ju sådär att flytta hem igen när man är 42 år gammal... Så det blir många och långa promenader med barnvagnen för att få till lite egentid. 

 

Skojade innan föräldraledigheten om att jag skulle njuta av långledigheten, ta det lugnt, läsa böcker, virka och baka cup-cakes. Men jag hinner ju verkligen inte med någonting alls mer än att mata, klä på/av och byta blöjor. Ibland känns det som att jag knappt hinner klä på mig själv ens. Och det där med socialt liv är ett minne blott. Hinner ju inte ens svara på sms... Men det är det värt! För han är ju verkligen världens underbaraste och det är en fröjd att se hans utveckling nu när det blir mer och mer vakentid. 

 

Han har hela tiden haft lite svårt att få grepp vid amning så vi har kört med hjälpmedlet amningsnapp. När jag började på BVC visade det sig att hans tungband var lite för kort så igår var vi in till öron-näsa-halskliniken och klippte det. Kände mig verkligen som världens sämsta mamma när de plockade fram kirurgsaxen och klippte utan bedövning. Men det är tydligen så de gör och det var bara skrik några minuter innan han somnade om igen. Dock verkade han vara lite störd över det sen på kvällen. Men jag vet ju inte om det var för att det gjorde ont eller om det var för att tungan kändes konstig där i munnen nu när det går att röra på den. Så nu ska vi börja öva på att amma utan napp. Får se hur det går så här efter tre veckor med amningsnapp. Wish me luck!

 

Gick hem på föräldraledighet förra fredagen för att få lite vila och ledighet innan beräknad födsel 27/1. Åkte raka vägen hem till soffan och låg och kollade lite tv-serier. Men vid straxt efter nio på kvällen blev jag akutkissnödig och hann precis resa mig upp ur soffan så splashade vattnet över parkettgolvet. Ringde in till sjukhuset och de ville att jag skulle komma in på en rutinkontroll. Så jag tog det lite lugnt och duschade och så eftersom att jag inte kände något.

I bilen på väg in till sjukhuset kom då första värken, ca kl 22:15. Sen kom de var fjärde minut och en halvtimme senare när jag kom in så var jag öppen tio centimeter. Då det var fullt på förlossningen för tillfället och förlossningen hade börjat kunde jag inte flyttas några längre sträckor utan vi fick börja i ett undersökningsrum. De hade världens sjå att leta fram en portabel lustgas för att jag åtminstone skulle få den lilla lindringen.

Vid 23:15 kördes jag då upp till förlossningen och i samband med det ville jag tydligen börja krysta även om det var lite väl tidigt. Sen gick det ganska fort; hade några vanliga värkar till innan krystvärkarna satte igång på riktigt. Och det var en befrielse vill jag lova. För då fick man ju äntligen ta i ordentligt och inte hålla emot. Och vips så föddes lilla Albin kl. 00:44. 49 cm lång och 3195 gram och heeelt bedårande!

 

Blödde en del men sprack knappt någonting alls vilket ju var skönt. Så det blev inte många stygn som behövde sys innan jag äntligen fick komma upp på mitt rum vid fyra-tiden. Men då var det ju stört omöjligt att somna för mig. Kunde inte titta mig mätt på underverket.

 

Var kvar i tre dagar då jag är ensamstående och de ville se att amningen kom igång ordentligt först. Vilket inte var det lättaste då han hellre sög på tungan/underläppen. Så vi fick ta lite hjälp av en s.k. amningsnapp och sen dess går det bättre och bättre. Alltså; med napp är det inga problem men nu övar vi på att äta utan.

Nu följer väl antagligen en period när vi ska lära känna varandra. Men vi är nog på god väg redan nu. Än så länge har vi haft en bra kontakt och han verkar vara lugn som en filbunke men väldigt nyfiken på livet!

 

Idag var dagen D när jag skulle till specialistmödravården för att få veta om de skulle sätta igång förlossningen eller inte. Och efter undersökningar och lite diskussioner så kom de fram till att avvakta och låta graviditeten ha sin gilla gång. Så nu får jag förhoppningsvis ett par veckors vila efter det att jag slutar jobba på fredag. Ska bli helt underbart att slippa släpa sig upp om mornarna, slippa gå runt med ett bäcken som känns som om det ska gå mitt itu och framför allt kunna vila när man behöver och slippa behöva tänka och vara trevlig mot kollegorna. Kanske var det lite väl kaxigt att jobba så här pass länge men det har ju liksom känts bra ända fram till nu.

 

När jag satt där i väntrummet så satt det ett par där som väntade på att bli utskrivna med en liten. Och herregud vad små de är när de. Kommer jag verkligen att greja detta? Tänk om man tappar bebisen. :-( Känns lite läskigt att tänka tanken att det inte är länge kvar nu innan JAG är mamma!

 

Ställer återigen frågan hur SL kan med att ta fullt betalt för tjänster som de inte levererar? Och hur många andra företag kan bete sig så mot sina kunder utan att kompensera på ett eller annat sätt?

Om vi tar det från början: skulle åka ett snabbtåg i rusningstid i morse vilket var inställt pga vagnbrist. Jaha, bara att vänta på nästa tåg som var ett vanligt tåg som stannar vid varenda mjölkpall. Och vad händer då? Jo, det är en kvart försenat pga växelfel!!! Inte helt nöjd när jag kom försent till mitt läkarbesök på andra sidan stan alltså.

Sen då skulle jag hem igen i eftermiddags. Tror ni att det gick bättre då? Nej, då var det dags för personalbrist och återigen inställda tåg! Är det den servicen man betalar för? Nu får de väl ändå SL, eller kanske rättare sagt deras underleverantör Arriva, ta och skärpa till sig va? Och från och med nu ska jag sluta vara så svenskt snäll och bara vänta. Nej, nästa gång blir det taxi via resegarantin! *morr*

 

 

#sl #roslagsbanan #arriva

Den här helgen har verkligen gått i slappandets tecken. Igår låg jag hemma i princip hela dagen och bara läste och tittade på tv. Samma sak idag när jag tänker efter. Det enda vettiga jag har gjort är att tvätta lite och plocka bort julen.

I kväll har jag dock varit iväg på bio och sett "En man som heter Ove". Efter att först ha läst boken och sedan sett teatern så blev faktiskt filmen lite av en besvikelse. Visst; den var bra och jag kan rekommendera den. Men de hade gjort lite för mycket komedi av den kan jag tycka. För både boken och, kanske framför allt, teatern var ganska mörk och sorglig. Dock var den väldigt välspelad med bra skådespelare och Rolf Lassgård var fantastisk som Ove. Så även om jag hade andra förväntningar på filmen tycker jag verkligen att ni ska gå och se den!

 

I eftermiddags när svägerskan hörde av sig och frågade om jag ville komma över och käka tacos så kände jag först att "nej, jag pallar inte". Men efter typ en halv minuts tänkande så ändrade jag mig när tanken slog mig att jag typ bara har umgåtts med mamma och pappa sedan jag flyttade hit. Kanske är bra om jag träffar några andra emellanåt. Så jag tog mig en snöig promenad dit med en tanke om att jag äter och sen går hem. Men jag blev visst kvar och kom hem först nu; straxt innan midnatt. Så det var nog precis vad jag behövde! Dock ska jag villigt erkänna att hela kroppen värker nu och jag känner mig alldeles vimmelkantig efter att knappt ha sovit på två nätter. Men det är absolut ingen garanti för att jag ska kunna sova i natt dessvärre. Skillnaden är väl den att jag kan sova tills jag vaknar vilket ska bli underbart skönt!

 

Hade tid på specialistmödravården vid halv tio i morse för att de skulle kolla hjärtljuden och följa upp proverna på gallsyran. Och snacka om att hjärtat/pulsen skenade! Var nästan lite läskigt att se hur mycket det gick upp. Så jag låg med hjärtövervakning först i hela 1 1/2 timme, pausade i 30 minuter för att sedan ligga en halvtimme till. Då hade dock pulsen stabiliserat sig lite.

Värdet på gallsyran hade gått ner så där var det ingen fara på taket. Dock hade jag varit hos husläkaren och tagit andra prover för uppföljning av min magsäcksförminskning och de var det desto värre med: låga järnvärden och ännu sämre B-vitaminvärden. Så nu blir det till att öka dosen av de tillskotten. Eventuellt kommer de att ge mig injektion. Vi får se hur snabbt kroppen kan ta upp den ökade dosen.

 

Ska tillbaka till specialistmödravården på onsdag för att kolla pulsen igen. Men det verkade som att de funderar på att sätta igång förlossningen. De hade tusen och en frågor om hur jag skulle ställa mig till det. Men där känner jag att jag litar helt på dem och deras yrkeskunskap. Tycker de att det är ett bra alternativ så kör vi på det. Men det tar de som sagt var ställning till nästa vecka. Är inte speciellt orolig för den biten och har inga etiska tankegångar kring det. Vi gör det som är bäst för bebisen!

 

Har förresten gått hela 37 veckor (+1 dag) idag.

 

Även om jag har jobbat alla svarta dagar under julen så har det ju varit lite lugnare och ett par extra lediga dagar senaste veckorna. Men i morgon är det dags att återgå till vardagen och verkligheten igen. I alla fall för SJU arbetsdagar till. Sen är det ju dags att gå på mammaledighet i 1-1 1/2 år. Ska bli SÅ skönt!

 

Idag har det ju varit helt fantastiskt väder ute. Om än kanske lite kallt. Eller; kallt och kallt. Det är ju inte helt konstigt med -15 grader på vintern men kroppen är väl helt enkelt inte van vid den temperaturen efter två milda vintrar. Väldigt vackert har det i alla fall varit.

 

Var på kalkonmiddag hos mamma igår med den övriga familjen och konstigt nog känner jag mig alldeles bakis idag trots att jag inte drack en droppe alkohol. Hur går det till? Eller är det bara det att det blev en väldigt aktiv och lång dag utan att jag hann att vila som gör att jag går som en zombie idag? Huvudet känns som bomull och jag har nog gäspat typ tusen gånger. Kan också bero på att jag har sovit lite halvrisigt då jag fick en kliattack i natt och det tog ett tag innan antihistaminet verkade och jag kunde somna om. Men om man nu ska må så här efter lite lite sömn och vila; hur skulle det då inte ha varit om jag nu även hade druckit vin? Vill inte ens tänka på det. :-)

 

Apropå allt och ingenting; visst är det väl underbart att det har kommit lite snö? Blir faktiskt lite piggare och gladare.

 

Sitter här hemma och tänker tillbaka på 2015 inser jag att det har hänt väääldigt mycket:

 

1. Jag har lyckats bli gravid och har nu en knapp månad kvar innan ett nytt liv kommer till världen. Har haft en relativt komplikationsfri graviditet vilket jag känner mig väldigt tacksam över. Nu när det bara är några veckor kvar innan beräknat datum känns det jättespännande att äntligen snart få se vad det är för en liten människa som är där inne. Jag menar; eftersom att jag inte vet det minsta om donatorn så har jag ju absolut ingen aning om vilka egenskaper den lilla kommer att få.

 

2. Har flyttat vilket blev en jobbig procedur. Men det kommer att bli riktigt bra när det väl är klart med tapetsering och golvläggning. Jobbigt bara att det blir i samband med att jag ska gå hemma med en liten bebis.

 

3. Bytt jobb. Hade höga förväntningar på det men trivs inte något vidare bra. Har intressanta arbetsuppgifter men ledarskapet och det sociala klimatet är verkligen under all kritik.

 

4. Hade en jättelyckad 70-talsfest i slutet av januari.

 

5. Återigen tappat kontakten med min "chips- och dippkompis". Och den här gången tror jag dessvärre inte att vi kommer att återförenas igen. Känns trist men samtidigt så blev jag så otroligt ledsen och besviken att jag tror att jag mår bättre av att inte ha kontakt. Dessutom så är ju han en riktig festprisse och jag kommer ju inte att kunna hänga med i det livet längre så antagligen hade vi glidit ifrån varandra hur som helst vad tiden hade lidit.

 

6. Två begravningar av personer som hade olika platser i mitt liv.

 

7. Ny befattning i Hemvärnet: stabsgruppchef. Tuff storövning i september men det var samtidigt bra att kastas in i hetluften direkt. Nu blir det dock ett års ledighet från det gröna livet. Sen får vi se om det får plats i mitt nya liv,

 

Nu går vi in i ett nytt år och med det en ny era. Ser verkligen fram emot 2016 med alla nya upplevelser som det kommer att innebära!

 

Nyårsafton blev en lugn tillställning med middag hos mamma. Då jag har ganska ont i bäckenet så fort jag rör mig för mycket och är trött så passade det mig väldigt bra just i år. Blev i alla fall god mat och dryck (Richard Julins alkoholfria mousserande: kan rekommenderas).

 

 

När jag höll på att flytta från min gamla lägenhet så höll vi på att packa bilen och hade således ställt oss utanför porten. Jag, som är gravid, tar ju lite längre tid på mig i allt jag gör. Så jag tog mig pustande upp för tre trappor inkl. andningspaus, låste upp dörren, gick in i lägenheten och tog det jag skulle ha, låste dörren igen och gick ner igen. Och vad hade hänt då? Jo, jag hade fått en p-bot. På de 6 minuter som det tog!

Skrev så klart in till Stockholm Parkering och förklarade situationen samt bifogade kopia på uppsägningen av lägenheten (vilket de rekommenderade att jag skulle göra när jag ringde till dem). Igår fick jag avslag på min överklagan. De menade på att jag hade parkerat trots att det endast gått 6 minuter. Vilka sprinterlöpare jämför de med? Men det allra värsta av allt: de hade svarat med ett svar som var helt taget ur det blå och det kändes som att de inte ens hade läst min överklagan utan endast skickat ut ett standardsvar. Nej, Stockholm Parkering behöver nog en liten kurs i kundbemötande för det här var riktigt risigt!

 

 

Under de första åtta månaderna hade jag inget speciellt sug alls efter något visst att äta. Eller jo förresten, jag hade en period när jag var tvungen att ha gröna vindruvor varje dag. Sen har det varit lugnt på den fonten ända tills för ett par veckor sedan. Nu bara måste jag äta MINST 2-3 apelsiner varje dag, Har till och med gått så långt som att jag kan gå upp ur sängen när jag lagt mig bara för att suget sätter in.

Nu kanske inte detta är ett regelrätt graviditetssug men det är lite ovanligt för mig att få ett sånt pass begär efter ett speciellt livsmedel. Ofta kan man ju bara tänka på något annat så går det över men nu kan jag nästan lova att jag skulle stiga upp, klä på mig och gå ner till nattöppna macken för att handla apelsiner om jag nu inte skulle ha det hemma. Så numera krävs det lite planering i inhandlingen. :-)