lyckis

Var glad min själ åt vad du har,
nu har du hundra sommardar,
och detta är den första.
När solens lopp sin ände tar,
då har du nittionio kvar,
och någon blir den största.

Ge noga akt på var du står,
i morgon är med ens igår,
det går så fort att vandra.
Lägg märke till att vad du får,
är hundra sommardar per år,
i morgon är den andra.

 

I lördags var det dags för Lillemans namnkalas. Jag valde att inte döpa då jag själv inte är troende och tycker att han får ta det beslutet själv i så fall när han blir större.

 

Hade planerat ihop en egen liten "ceremoni" med Prosecco och jordgubbar och där jag berättade om namnets betydelse, varför jag just hade valt det, hans titel (har förstått att det är på modet att prinsar får såna) och såna allmänna saker. Berättade även att jag inte har utsett en specifik fadder utan hoppas att alla i familjen hjälper till när stöttning och rådgivning i livet behövs. Efter detta fick alla läsa upp den lilla hälsning jag bett de inbjudna skriva i förväg och ta med sig. Var väldigt personligt skrivna hälsningar och kommer bli ett roligt minne. Har en tanke om hur jag ska sätta ihop dem till någon sorts mobil som han sedan kan ha i sitt rum.

Därefter åkte vi hem och käkade tjälknul gjord på jämtländsk älg och potatissallad. I stället för efterrätt hade jag och mamma bakat till en kakbuffé. Mycket lyckat! 

 

Han fick många fina presenter som bland annat en visbok, bordsflagga med ingraverat namn+födelseuppgifter, glasskulptur och sen pengar som vi hade önskat när någon frågade. För vad ska en bebis med en massa saker till? Men den allra, allra finaste presenten var en kudde som min 12-åriga brorson, dvs Lillemans kusin, sytt i slöjden. Blev väldigt rörd över denna present och kommer att vårda den ömt.

 

Åh, jag vill verkligen inte att den här våren ska ta slut! Är ju så underbart härligt ute just nu och jag trivs så bra med livet. Tänk om det alltid kunde få vara så här!

 

Nu har det gått så där lång tid igen när jag inte haft igång datorn. När ska blogg.se utveckla en app för windows-telefoner egentligen? Nåväl; mycket har hänt men ändå känns livet ganska lugnt och harmoniskt.

 

Förra helgen tog vi oss ner till en kompis nere i Jönköping. Vi träffades när vi pluggade sista året på gymnasiet och det är, håll i er nu, hela 25 år sedan!!! Det låter som en lång tid men konstigt nog har vi inte blivit så mycket äldre. :-)

Det var verkligen jättekul att träffas igen då det var ett tag sedan sist. Då vädret var lite sisådär så gjorde vi en liten bilutflykt till Tabergstoppen och fikade. Och det var säkert superfin utsikt därifrån om man hade sett något. Det var helt igengrått där uppe och regnet öste ner. Men det var hur som helst goda räkmackor i alla fall.

 

 

 

Resan upp och ner med Lilleman gick långt över förväntan. Han var verkligen jätteduktig och vi sträckkörde de närmare 40 milen i bägge riktningarna. Känns skönt att veta att man kan åka långt med honom.

 

Sedan vi kom hem i söndags har vi bägge två varit ganska så trötta och mest tagit det lugnt och myst med varandra. Igår var vi ute på en långpromenad i det fina vädret och plockade maskrosor för att göra marmelad av. Folk trodde väl att jag var helt galen som plockade maskrosor. Eller så trodde de att jag skulle hem och göra vin. :-) Marmeladen blev hur som helst god. Blev en blommig smak som man inte riktigt kan definiera. Sen smaksatte man med lime så att det inte blev så sött. Marmeladen ska tydligen vara jättegod ihop med ost så det ska testas inom kort.

 

Idag har vi tagit oss ända in till stan. Gick från Östra station till Medborgarplatsen via Humlegården som stod i full blom med alla rhodedendron, Hötorget, Hamngatan med nk:s skyltning, Kungsträdgården och Skeppsbron. Kändes verkligen att det var alldeles för länge sedan jag var inne i stan och fick lite nya intryck. Måste ta tag i att bli bättre på att åka in. Känner ju att jag mår bra av att se något annat.

Slutmålet var en avtackning av en kollega på jobbet. Känns trist att hon slutar men samtidigt förstår jag henne. Är lite oroligt på jobbet nu med omorganisationer, nydaningar och många, både chefer och medarbetare, som slutar. Men det orkar jag inte gå och tänka på nu när jag är hemma på mammaledighet, den oron får jag ta om ett år när jag väntas börja jobba igen.

 

Tänk; igår 9/5 var det exakt ett år sedan de satte in det befruktade ägget i mig som resulterade i världens mysigaste lilla son. Känner mig väldigt tacksam över att livet (och kroppen) gav honom till mig. Och tänk vilken tur att det var just han som kom till mig! Antagligen därför som jag fick göra så många inseminationsförsök innan det väl fungerade. Men det är tydligen en mening med allt. :-)

 

Det känns verkligen att det har varit ett innehållsrikt år. Och tänk vad mitt liv har förändrats till det bättre. Känner mig väldigt harmonisk och välmående just nu vilket jag njuter av då jag mått ganska dåligt mentalt till och från under årens lopp. Men nu är det som att den saknade pusselbiten är på plats...

 

 

Alltså; har inte suttit alls i solen i dag bara promenerat en del. Ska man verkligen behöva bränna sig då? Kan nog faktiskt vara som så att det behövs lite solskydd i morgon om det här vädret ska hålla i sig. Nu syns det ju iofs inte så bra på bilden hur kräftröd jag faktiskt är som tur är. Men jag njuuuter, trots kräftfärgen, av den nykomna värmen...

 

Skäms nästan över att säga det högt men som det känns nu så vill jag aldrig mer jobba! Varför stressa livet halvt ur sig, gå upp tidigt om mornarna, trängas med folk och behöva umgås med folk hela dagarna som man inte har valt själv när man kan ha det så här bra? Mår bättre än på länge (typ 15 år) av att ha det lite lugnare omkring mig. Har slutat helt med en stämningsstabiliserande medicin och dragit ner till minimidos av den antidepressiva. Eventuellt kommer vi att testa att ta bort den helt inom kort. Och ovanpå det så sover jag sjukt hårt och ganska mycket nu. Fast det kan ju i och för sig bero på att jag inte får sova ut sammanhängande någon gång för tillfället samt att vi är utomhus flera timmar per dag. Det gör väl att man tar varje tillfälle i akt att sova.

 

Jag måste medge att om jag skulle vinna trettio tusen i månaden i 25 år så skulle jag nog försöka leva snålt och klara mig på det. Alternativet är väl om jag har någon okänd rik släkting/beundrare i USA som dör och har testamenterat en massa kosing. Måste hur som helst komma på en bra strategi till att slippa jobba mer fram tills pensionen om typ 25 år. :-(

 

Den här tiden på året är verkligen underbar att vara ledig på. Njuter av varje dag med sol och vårgrönska.

 

Herregud, ser att det är hela TVÅ veckor sedan jag skrev något här sist! Var tog alla de dagarna vägen någonstans? Till mitt försvar får jag väl säga som så att det inte är varje dag jag sätter igång datorn och blogg.se har ingen app för Windows-telefoner vilket gör att jag inte kan skriva från telefonen. Ska försöööka att bättra mig...

 

Random bilder från senaste veckorna:

 

Nu känns det som att våren är på god väg! Nu blommar tussilagon, vit- och blåsippor för fullt och jag har haft storrengöring inkl. vaxning av bilen. Nu väntar vi bara på värmen så att jag kan hänga ute på balkongen i mina nya loungemöbler. Men dessvärre verkar det som att just den biten får vänta lite då det ser ut att bli lite sämre väder igen.

 

Här går dagarna sin gilla gång. Känner mig dock lite frustrerad över att jag helt har tappat alla som helst rutiner vilket inte är bra för småätandet och vikten. Och det är inte alltid jag får äta i lugn och ro heller eftersom att lillkillen verkar känna på sig när det är matdags och börjar skrika precis då. Sen känns det som att jag inte hinner med någonting alls här hemma och har inte ens packat upp alla kartonger än. Usch vad jobbigt! Men samtidigt så vill jag ju passa på att njuta av den här bebistiden; det får väl vara lite halvdant här hemma...

 

Tänk; under en och samma vecka har jag helt plötsligt fått kontakt med två tidigare väldigt nära vänner. Den ena är kompisen som jag "gjorde slut" med i höstas efter det att jag hade blivit så himla besviken på honom vid ett par tillfällen. Helt plötsligt kontaktade han mig via Facebook och sa grattis och undrade hur det hade gått med allt med sonen. Känns som om vi kommer att treva och känna lite på varandra först om och innan vi hörs igen. Men det är i alla fall en början.

Den andra är en tjej som jag umgicks jättemycket med för drygt tio år sedan. Sedan skaffade hon barn med en som hon snabbt separerade ifrån och drog igång världens vårdnadstvistshärva med. Och då jag inte tyckte att hon gjorde rätt alla gånger under utredningarna så drog jag mig undan allt mer. För ett par dagar sedan träffade jag hennes mamma i affären och kände då att det kunde vara kul att kontakta kompisen igen. Men jag vete 17. De håller fortfarande på med vårdnadstvisten 8 år senare och ska nu upp i domstol IGEN. Tycker nästan det är lite obehagligt med hela den där soppan. Känns som att de bägge två bara ser till sina egna behov och inte till barnets bästa. Hur som helst så har jag fikat med henne i dag och det var trots allt kul att ses igen. Kanske kan vi träffas för någon promenad eller så ibland men jag tror inte att jag kommer orka mentalt att bli för involverad i hennes familjesituation.

 

Känner att jag måste försöka öppna upp för att få in fler nya (eller få tillbaka) vänner. För som det är just nu så umgås jag kanske lite för mycket med mina föräldrar. Och då jag inte riktigt är van vid att träffa dem SÅ mycket så börjar jag bli mer och mer irriterad på dem. Inte så att de gör något särskilt för att jag ska bli det utan mer att de kanske inte riktigt ger mig den sociala stimulans som jag behöver. Men nu försöker jag ju i alla fall att träffa andra mammor via föräldragrupperna jag är med i samt öppna förskolan. Skam den som ger sig!

 

Stackars lillkillen har haft världens magknip senaste veckan. Har visat sig tydligast på mornarna samt kvällarna då han har skrikit helt förtvivlat och otröstligt. Han skriker, tar i, pruttar och är sen lugn några minuter innan det sätter igång igen. Man riktigt ser hur ont det har gjort och jag har känt mig som världens sämsta mamma som inte har kunnat göra något.

Nu har vi dock blivit tipsade om magdropparna Minifom som tydligen ska ta hål på gasblåsorna. Så vi har kört de sedan i fredags och nu börjar faktiskt magknipet att avta och han är mycket lugnare. Håller alla tummar och tår för att det ska försvinna helt så att han slipper ha ont. Man vet ju själv hur ont det gör när man har fått luft i systemet som inte vill komma ut. :-(

 

Alltså; jag trodde verkligen att det skulle vara lugnt och stillsamt att vara föräldraledig. Men jag hinner ju verkligen inte med någonting alls. I och för sig kanske jag prioriterar bort vissa saker för att i stället umgås med sonen fullt ut.

 

Påsken har avlöpt i ett varierande tempo:

Långfredag-hälsade på väninna på andra sidan av stan. Kul att träffas igen efter typ ett par månader

Påskafton-Handling, städning och förberedelser inför släktmiddag

Påskdagen-trerätters middag här hemma för några i släkten. Körigt att hinna med allt när man är ensam och med ett spädbarn att ta hand om samtidigt. Så vis av erfarenheten så får det bli hämtpizza nästa gång gäster kommer. :-)

Annandagen-Middag hos mamma med brorsan och hans familj

 

Sen i tisdags och i dag har jag varit heeelt slut och bara tagit det lugnt och varit ute och gått jättemycket. Dessutom så har sonen haft världens magknip så jag har gått runt och vyssat honom bäst jag har kunnat. Man vet ju själv hur ont det gör att ha en massa luft i systemet så jag lider verkligen med honom.

Nu är det vardag igen och från och med måndag ska jag börja öva på att få in rutiner för oss. Fungerar inte riktigt att sova olika länge varje dag. Men det får bli nästa veckas projekt. Just nu orkar jag inte riktigt då jag känner en förkylning i annalkande.

 

Idag var första träffen med föräldragruppen på BVC med de bebisar som är födda ungefär samtidigt i kommunen. Men jag är nog lite skeptisk även om jag självklart kommer att delta på träffarna. För det första var jag den enda som var ensamstående och för det andra så var jag så pass mycket äldre än de andra. Och faktiskt så har åldern lite betydelse ibland.

När vi satt där och hade presentationsrunda satt ett par av dem där och ojade sig över att de inte hade någon egentid för att träna, shoppa och, hör och häpna, fixa naglarna. Alltså, vad trodde de? Att en bebis sover 22 timmar per dygn och kan följa med precis överallt? Dessutom hade de ju en partner som kunde avlasta lite. Satt nästan som en fågelholk där och undrade hur de tänkte. Ja, ja. Vi är alla olika. Men jag kanske inte har så där överdrivet mycket gemensamt med dem. Jag som kom där med min omoderna, begagnade vagn bland alla 10000-kronorsvagnar och tycker det är helt ok. Känns skönt att inte ha den pressen!

 

Efteråt blev det min sedvanliga dryga timmes promenad. Även om det är lite kyligare ute nu så var det ändå skönt och jag märker att jag mår väldigt bra av ljuset och luften.

 

Har haft en full dag så nu är både jag och sonen helt utmattade. Eller full och full förresten. allt är ju relativt. Hade det varit för ett år sedan hade jag tagit detta som slappardag men numera så är minsta aktivitet ett stort projekt.

Började med att skjutsa pappa till ögonläkaren för en mindre operation. Hem, käka lunch och sen iväg till öron-näsa-hals med sonen. Han hade ju för kort tungband när han föddes. För någon månad sedan var vi inne och klippte det så nu ville de göra en uppföljning. Och nu såg det, som tur var för en kan-inte-se-blod-mamma, bra ut och det kommer antagligen inte behöva göras något mer. Det märks först när han har börjat prata ordentligt vid 3-4 år.

När vi kom hem därifrån var det ju fortfarande underbart väder ute och han behövde sova så det blev en långpromis. Tror ni att han sov? Slumrade till lite då och då vilket resulterade i att kvällen blev lite kinkig.

 

Kvällens aktivitet blev till att fira tvåmånadersdagen med första riktiga badet. Tidigare har jag ju bara duschat av kroppen på honom och sedan kört med tvättlappar på huvudet. Men nu var det så dags att börja bli van vid vatten. Och det visade sig vara riktigt roligt uppenbarligen. Han låg och skrattade och verkade inte alls vilja komma upp. Så det bådar ju gott inför framtiden. Så nu ligger han helt utslagen i sin säng med alldeles fluffigt hår. Hårfön/vax någon?

 

Nu är jag på krigsstigen IGEN! Var får jag all energi till ilska ifrån egentligen? Återigen är det SL, mitt hatobjekt nr 1, som står för fiolerna.

Skulle åka in till stan igår för att hälsa på jobbet. Då jag ju inte har något månadskort nu när jag är föräldraledig så lånade jag min mammas reskassekort. Då hon åker på reducerat pris så var jag väldigt tydlig till konduktören på tåget att jag ville ha "en hel biljett till stan". Så han la till en kupong så att det skulle bli rätt och sen var det inte mer med det.

Halvvägs in till stan hoppar jag av för att göra ett snabbt ärende. Hoppar på tåget igen och då jag ju redan hade stämplat hela vägen så behövde jag ju inte betala igen. Jag ser att kontrollanter sitter på tåget men det är inte mer med det. Straxt före slutstation så gör då kontrollanterna sin räd. Jag sitter lugnt i båten då jag ju hade varit ärlig och betalat. Men vad händer då? Jo; det visade sig att konduktören på det första tåget inte hade ändrat till hel biljett utan endast stämplat för reducerat. Detta resulterade i böter på 1200:- för mig! Dessutom fick jag svaret att det är resenärens skyldighet att se till att man reser på rätt biljett. Men vad mer kan man göra liksom än att vara ärlig och säga var man ska och vilken typ av biljett. Ska jag behöva dubbelkolla att SL:s personal sköter sitt jobb och gör det de ska? Låter verkligen jättekonstigt i mina öron och som ett väldigt dåligt kundbemötande.

 

Självklart har jag överklagat men jag antar att SL ser sin chans att dra in pengar (på ett väldigt fult sätt) och kommer att neka min överklagan. Finns det något annat företag som kan bete sig så nonchalant mot sina kunder? Det värsta är ju att de har monopol på kollektivtrafiken, jag hade lätt betalat en högre summa för resandet med ett annat företag som skulle sköta det bättre eller åtminstone lika bra. Sånt här blir jag fullkomligen galen på!!!

 

I höstas så körde det ju ihop sig med ett par av mina kompisar och min besvikelse blev så stor att vi "gjorde slut" med varandra (http://lyckis.webblogg.se/2015/november/gjort-slut.html). En av dem var ju dessvärre en av mina närmaste vänner vilket jag självklart fortfarande tycker är väldigt tråkigt även om jag har accepterat det nu.

Tydligen tog inte det hela slut där med hans inblandning. För min barndomsväninna som jag umgåtts med från och till under alla år och som jag stöttade helhjärtat när de vakade över hennes mamma i höstas har jag nu inte träffat sedan i julas. Hon har "haft så mycket att göra" och varit bortrest så hon har inte ens sett min son ännu. Dock skulle hon höra av sig så snart hon kom hem från tjänsteresan så att vi äntligen skulle ses. Jag har inte hört ett pip från henne trots att det borde vara en vecka sedan hon kom hem. Men vad ser jag i kväll på Facebook? Jo, hon har min f.d. killkompis hemma på middag! Känns "lite" trist att hon inte har tid att höra av sig till mig men däremot bjuda hem honom på middag.  

Jag har inte speciellt mycket emot att de umgås, jag har ju trots allt introducerat dem för varandra. Det jag däremot blir besviken på är att hon prioriterar att höra av sig till och träffa honom samt att de smusslar med att de ses. Känns liksom inte som schysst spelade kort! Så nu ska här inledas "operation hitta nya vänner"!!! Jag gillar INTE att bli behandlad så här. Och det är slut med att vara snäll och förlåtande i alla lägen (även om det ska vara grundtanken). Men man kan faktiskt inte ta hur mycket som helst utan att bli ledsen inombords...

Kan man ha en bättre fredag med sin son än denna? Efter vi hade varit på BVC för vägning (4460g), mätning (55,7 cm) och vaccination så tog vi en långpromenad i solen. Det var riktigt härligt vårväder ute och fåglarna kvittrade. Som tur var så hade jag varit förutseende och tagit med mig ersättning så att vi kunde vara ute riktigt länge. Så lunchen intogs utomhus vid kanalen. *underbart*

När vi kom hem så ville jag verkligen inte gå in så då gick vi hem till min pappa och fikade på hans veranda. Så sammanlagt har vi varit utomhus i 4 1/2 timme idag. Snacka om D-vitaminboost!

 

Tänk att det är hela ÅTTA veckor sedan jag kom in till förlossningen. Ganska exakt på minuten faktiskt. Har gått så otroligt fort men ändå känns det som att sonen alltid har funnits här. Får dock lite panik när jag tänker på att tiden går så fort. Hur ska jag hinna njuta maximalt av den här tiden? Gör mitt bästa genom att verkligen vara i nuet och inte fokusera på oviktiga saker. För den här tiden kommer aldrig tillbaka...

 

Har i dag varit ute på riktigt galej med sonen. Vi tog tåget in till stora staden för första gången och käkade först lunch tillsammans med tre andra från ensamma-mammor-gruppen som jag lärde känna där innan jul. Det var riktigt kul att utbyta erfarenheter och träffa andra i samma situation.

Efter det gick vi upp till mitt gamla jobb och fikade. Fick underbart ljuvliga, färgglada kläder av dem från http://www.villervalla.se/. Tycker att man blir glad av starka färger och speciellt på barn. Det är liksom inte helt lätt att hitta annat än vita, beiga och gråa kläder hos de vanliga klädkedjorna. Nu är det ju väldigt praktiskt att ha baskläder i neutrala färger men en liten färgklick piggar ändå upp. En blandning är nog det optimala.

 

Känner mig supernöjd med dagen och har fått ny energi. Är glad över att det gick bra med att åka tåg, t-bana och hissar. Känns lugnande och gör att jag inte kommer att dra mig för att åka in till stan i framtiden.